Anders Larsson: Tre puckar visar ishockeyns väg genom och ur pandemin
Vi går in i slutspurten av säsongen 2020/21.
Vi gör allt för att säsongen på nationell seniornivå ska kunna slutföras med att vi korar svenska mästare i ishockey, och med upp- och nedflyttningar på herrsidan på det sätt som vi svenska hockeyfans gillar.
Självklart fokuserar många klubbar just nu på att avsluta säsongen och våra ligor så bra som möjligt. Låt mig stryka under att samtidigt som vi gör det är det viktigt att vi också lyfter blicken och tänker framåt.
Förbundet tillsammans med ligorna har redan inlett det jobbet, och ett viktigt datum här är den 16 april, då förbundet samlas till ordförandekonferens med alla våra distrikt, ligor och röstberättigade elitklubbar.
Jag skulle egentligen kunnat formulera den här krönikan som en enda lång rad av frågor och problemställningar. För när vi avslutat den här säsongen och förbereder oss för nästa, kommer vi att möta stora utmaningar och många frågor som kräver svar av ett enat hockeysverige. Vi har tidigare visat en stor förmåga att hitta lösningar och göra saker tillsammans. Nu är det viktigare än någonsin att vi fortsätter att göra det.
Vi måste vara realister och inse att det kan vara lång tid kvar av restriktioner och inskränkningar i vår verksamhet. Men att i det läget stå där och upprepa ”kompensation, kompensation, kompensation…” räcker inte. Klubbarna har redan gjort stora insatser för att kapa kostnader, men ishockeyn är också den idrott som har fått mest statligt stöd - samtidigt som det står klart att vi i kronor räknat är de största förlorarna.
Vi måste vara kreativa och göra vårt budskap lite mer konkret. I förbundsledningen har vi formulerat vägen framåt på ett enkelt sätt, genom tre puckar: Återstart, Nystart och Ny spelplan.
Återstartspucken handlar om att få igång den breda hockeyn med ungdomar och juniorer och att kunna ta in mer publik. Från förbundets sida har vi och har hela tiden haft en bra dialog om det stöd som behövs från politiken och de statliga myndigheterna. Men det här är också en fråga för hockeyn på lokal nivå, distrikten och klubbarna.
Det kan handla till exempel om ishallshyror. Jag får oroande signaler från flera håll att kommuner diskuterar att höja hyrorna i ishallarna eftersom de inte fått in lika mycket i intäkter som tidigare. Det är mycket oroväckande. Det borde ju vara tvärtom; våra klubbar behöver allt stöd de kan få för att komma igång igen.
Nystartspucken är en förberedelse med planer på nationell, regional och klubbnivå, så att vi helt enkelt bara kan kickstarta verksamheten den dag det blir möjligt att göra det. Här ska vi ha en färdig plan för hur vi ska få tillbaka alla de juniorer och ungdomar vi tappat, och alla de som gått i Tre Kronors hockeyskola. Också till exempel hur ska vi säkerställa rekryteringen av domare. Och på klubbnivå hur vi kan starta om en liten klubb, utan några anställda, som i princip haft stängt under mer än ett år och nästan håller på att försvinna? Det är ett jobb som blickar framåt mot nästa säsong, men även längre.
Nästa säsong blir ingen normal säsong. Det ska vi nog ha klart för oss. Men jag hoppas att vi kan träna och spela hockey på alla nivåer samtidigt som vi är realister och inser att vi kommer att ställas inför många utmaningar: publikfrågan, till exempel, där jag hoppas att vi successivt kan ta in mer och mer publik. Men vi kommer också att möta helt nya frågor. Ta till exempel den om vaccinationspass. Det skulle kunna vara en väg att ta in mer publik, men är det etiskt korrekt; ska hockeyn argumentera för vaccinationspass? Det är bara en problemställning, vi kommer att möta många fler.
Ny spelplan är den tredje pucken. Vi måste nog förbereda oss på att vi kanske inte kommer tillbaks till det gamla normala, utan att vi måste bygga det nya normala. Ett tillstånd i hockeysverige efter pandemin. Det här är något vi måste gå igenom noga, för frågorna är väldigt många. Vilka lärdomar ska vi dra av det som hänt? Hur ska vi resonera kring tävlingsregler och tävlingsformer? Är det rimligt att tävla över hela Sverige på juniornivå? Vad kommer en mer digitaliserad ledar- och domarutbildning innebära? Hur många överåriga spelare ska vi kunna ha i juniorlagen? Hur kommer affärsmodellerna och fördelningen mellan de olika intäktskällorna att förändras i elitklubbarna?
Jag skulle vilja säga att allt det här handlar om ett mindset. Att vi inte med tunnelseende stenhårt tror på en återgång till det gamla, utan att vi vågar förbereda oss på nya utmaningar och ifrågasätta gamla sanningar. Barn- och ungdomshockeyn är till exempel en viktig fråga, där vi kanske måste tänka nytt. För kanske är det så att människor inte längre är lika benägna att resa och att det istället blir spel mer lokalt.
Och hur kommer vår ståplatskultur att se ut framöver? Kommer vi att kunna ha människor tätt packade på läktaren som hejar så att saliven stänker? Eller blir det som i NHL där alla sitter ner?
Jag vet inte.
Men jag vet att vi måste ställa frågorna.
