Anders Larsson: Tid att njuta, tid att se både bakåt och framåt
Den här krönikan är den första ”pandemifria” jag skriver sedan våren 2020. Jag gör det med tillförsikt och med en förhoppning om att pandemin verkligen är över nu. Och jag gör det med en insikt i hur mycket jag saknat slutspelshockey med publik
Det här är den tiden på året då allt ställs på sin spets, då hela hockeysäsongen sammanfattas. Det är tre år sedan sist, och nu när allt är i full gång inser jag hur mycket jag saknat det: matcher varje kväll, slutspelet i SHL, damfinalerna i gång, upp- och nedflyttningsmatcher som är så jobbiga för så många, men som sammantaget med allt det andra skapar den extra nerv som vi som håller på med hockeyn älskar så högt.
Och efter slutspelet, finalerna och kvalspelet här hemma, kan vi förbereda oss för ett intensivt hockeyår på det internationella planet. Det fruktansvärda som händer i Ukraina nu påverkar oss som människor, men har också fått efterverkningar på isen. Som att Schweiz ersätter Ryssland i Beijer Hockey Games i Stockholm den 5–8 maj och att Frankrike och Österrike spelar i stället för Ryssland och Belarus i herr-VM i Finland från mitten av maj. Som ersättare för Ryssland tar våra Damkronor skrivbordsvägen upp dit där vi hör hemma, i A-gruppen i VM i Danmark i slutet av augusti. Det JVM för herrar som avbröts senaste nyåret, spelas om i Edmonton i augusti och nästa JVM spelas runt nästa nyår. U18-VM för tjejerna som ställdes in i Linköping och Mjölby i januari kommer att spelas i USA i sommar, och sedan i Sverige nästa år. U18-VM för killarna spelas i Tyskland senare nu i april.
Även om pandemin inte riktigt är över, så är de formella restriktionerna borta och vi kan njuta av hockeyn här på hemmaplan. Jag ska vara ärlig och medge att när pandemin härjade som värst så snurrade tankarna i mitt huvud: hur ska vi överleva det här? Hur kommer klubbarna att klara det? Vart står svensk hockey när pandemin är slut? När pandemin började visste vi inte vad vi kunde vänta oss. Vi hade ingen kristallkula som avslöjade framtiden.
Idag har vi facit: ett bra ledarskap på alla nivåer, kreativitet och hårt arbete har gjort att vi kommit ur pandemin i gott skick. Licensnämnden har börjat jobba med att se över klubbarnas ekonomi, och jag kan säga att det ser ganska bra ut. Klubbarna har tagit sig an och klarat alla utmaningar, kunnat ställa om snabbt och gjort enastående insatser. När de olika restriktionerna infördes anpassade man sig och hittade olika ingångar och problemlösningar.
Jag tycker att alla ledare i den svenska hockeyn, i klubbar, distrikt och på förbundsnivå, kan sträcka på sig och vara stolta. Vi har verkligen gjort ett gott jobb. Tillsammans redde vi ut problemen och stod emot en hotande kris. I en tid av stora problem och med en verklighet som förändrades från en dag till en annan, har Hockeysverige hållit samman och åstadkommit stordåd. Alla i den svenska hockeyn, ingen nämnd och ingen glömd, ska ha cred för det. Låt mig också konstatera att en sådan sammanhållning är inget som föds i en kris, utan något som byggs i ett normaltillstånd.
Samtidigt ska vi inte vara självgoda och slå oss för bröstet och tro att vi klarat oss helt själva. Vi har byggt ett förtroende gentemot statliga myndigheter och regeringen och därifrån har vi fått ett väldigt stort stöd. Det är vi tacksamma för eftersom det stödet varit helt avgörande, inte minst för elitklubbarna.
Så förhoppningsvis, hockeyvänner, kan vi börja se framåt nu. Och det är en otroligt skön känsla.
