Anders Larsson: Frölundas SM-guld toppade kontrastrika månader
I sin andra krönika för 2025 hyllar Svenska Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson Frölundas gedigna satsning som nu har lett till SM-guld. Dessutom tar han oss med på en hockeyresa över hela världen.
Vi är inne i slutspurten av hockeysäsongen 2024/25: slutspelet om Le Mats Pokal är i full gång, liksom kvalen både uppåt och neråt och på olika nivåer i Hockeysverige.
Om tre veckor spelar Damkronorna om VM-medaljerna i Ceske Budejovice, och om en och en halv månad utmanar Tre Kronor om VM-guldet i Stockholm och Herning i Danmark. Biljettförsäljningen går bra och intresset är på topp: SHL har slagit nytt publikrekord den här säsongen igen.
Nu väntar härliga hockeytider.
Publikrekord var det också i den tredje SM-finalen i SDHL, där Frölunda erövrade sin första titel efter 3–0 i matcher mot de senaste årens SM-suveräner Luleå. Jag hade nöjet att på plats i Scandinavium få dela ut Kronprinsessan Margaretas Pokal till Frölundas lagkapten Hanna Olsson, och jag ska erkänna att jag gjorde det med glädje. Det kändes bra att göra det till en klubb som lagt fast att 90 procent av spelarna i elithockeygymnasiet ska komma från regionen, och att hälften av spelarna i representationslagen ska vara fostrade i regionen.
Det är en positiv inställning, och jag gläds åt att se hur Frölunda har tagit tag i den här frågan och nått framgång genom att börja från grunden. Plus att klubben gjort det med ledare som är stora förebilder i och kan svensk ishockey: Kim Martin-Hasson och Erika Holst.
Många klubbar har satt damhockeyn på agendan, men att en klubb jobbar så målmedvetet som Frölunda, är särskilt glädjande. Jag hoppas att Frölundas guld kan inspirera andra.
Jag menar att det är viktigt att klubbarna inte enbart sätter damhockeyn på programmet, utan också tar ett ansvar för att bygga upp den. Här visar Frölunda hur man kan göra - och lyckas trots att laget spelat med minst antal importer.
Viktigt att satsa på hemmafostrade spelare
Det är väl ingen hemlighet att jag tycker att vi har en väldigt utmanande situation med många spelare från andra länder i SDHL. Den damserieutredning som jag berättat om tidigare i de här spalterna, har nu varit ute på remiss och samlat många intressanta svar. En viktig del är hur vi ska kunna trappa upp antalet hemmafostrade spelare i damligorna, och att göra NDHL till en förbundsserie på samma vis som SDHL.
Idag har vi krav på ett visst antal hemmafostrade spelare på laguppställningen, alltså spelare som spelat i Sverige under minst tre säsonger innan senioråldern. Det kanske är dags att förändra där och göra det än mer tydligt om vikten av att satsa på hemmafostrade spelare.
En allt för stor import av spelare går ju också ut över Damkronorna. Det blir naturligtvis helt fel om färre svenska tjejer får möjlighet att spela i avgörande moment i ligamatcherna medan våra ligalag tränar upp spelare som Damkronorna sedan ska möta i VM-hockeyn…
Från NHL till Mexiko
För min egen del har jag under den senaste tiden mött hockeyns motsatser, så att säga båda ändarna av hockeypyramiden. I februari fick jag på plats i Montreal och Boston uppleva 4 Nations Face-Off med de bästa av de bästa. Det var kul att se hur stolta de svenska spelarna var över att få dra på sig landslagströjan. Plus att få höra att NHL och NHLPA planerar att återuppväcka World Cup of Hockey med start 2028. Här är min och hockeyförbundets uppfattning klar: världshockeyn ska spelas med de bästa mot de bästa. Som till exempel vinter-OS i Milano och Cortina, nästa stora mål efter VM.
Härliga hockeytider, som sagt.
Men jag har också fått se hockey där alla spelare inte riktigt kvalade in bland de bästa av de bästa, men där det inte var något fel på entusiasmen, spelglädjen och kärleken till sporten. Nyligen var jag turneringsordförande på U18-VM:s Division 3, grupp A - det vill säga nästan så långt ner det bara är möjligt att komma i hockeypyramiden. Turneringen spelades i Mexico City, i en ishall under ett stort shoppingcenter. Mexiko vann turneringen och hade fullt hus, uppemot 1500 åskådare, på sina matcher.
Det kändes stort att få uppleva de kontrasterna, med hockey i Montreal och Boston till hockey i Mexico City och sedan damfinalen i Scandinavium på bara några veckor. Det är också riktigt stort att se att hockeyfamiljen växer i landet, och att intresset för vår sport finns på så många platser i världen.
