Anders Larsson: Det får aldrig vara fult att tävla

Hemma igen från JVM i Ottawa med en besviken fjärdeplats i bagaget. Nära medalj, men ändå inte. Jag kan konstatera att vi är med i toppen hela tiden, men vi vinner inte, vi är inte bäst när det gäller. Det går naturligtvis att hävda att det var små marginaler i JVM, men det håller inte riktigt som förklaring: det är små marginaler för alla och vi har vunnit JVM bara två gånger på knappa 50 år.

Låt mig vara tydlig: vi gör många saker väldigt bra i svensk hockey. Antalet svenskar i NHL ligger stadigt runt 100, den tredje starkaste spelarkontingenten i ligan efter kanadensare och amerikaner. Svenska spelare går ofta högt i drafterna. Vi har bra landslag.

Kort sagt gör vi mycket bra.

Men det räcker inte. Det krävs mer.

Visst, vi har tagit medalj i U18-VM många gånger. I det internationella förbundet har vi pratat om att ta fram en världsranking för J20, baserad på de senaste fyra åren. På en sådan ranking kommer Sverige tvåa, efter USA. Men ändå har vi fortfarande en bit upp till ett av de tre strategiska mål som vi i svensk ishockey satt upp: att vara bäst i världen. Och just i de avgörande momenten håller vi inte riktigt. Jag tror att det finns många dimensioner här: ser vi bara till hockeyn, så undrar jag exempelvis om det verkligen är riktig tävling i varenda match i J18- och J20-serierna?

Låt mig ge en personlig reflektion efter JVM-turneringen i Ottawa: den är att vi alldeles uppenbarligen inte är bäst när det gäller. Jag har funderat en hel det på detta och min personliga uppfattning att vi i svensk hockey inte riktigt har den förmåga som krävs att kunna kombinera tävling och utveckling. Jag tror att vi måste lyfta fram tävlingsmomentet, redan från de tidiga åren. Vi måste lyfta fram vikten av att tävla. Det handlar givetvis också om åldersnivåer och att tävla på rätt sätt.

Som jag ser det så är det här inte enbart en fråga för hockeyn, utan för all svensk idrott: att det nästan blivit fult att tävla. Men att tävla och att ha roligt står inte i motsats till varandra. Det precis som förhållandet mellan bredd och elit, menar jag, är något som utvecklar vår hockey. Även om man är ungdom eller vuxen så vill man tävla och vinna. Att tävla är att ha roligt. En del av hockeyn, liksom av idrotten i stort, är att lära sig att vinna, men också att lära sig förlora. Det är något man har nytta av i hela livet. Jag menar att vi har tappat bort tävlingsdelen, och här behöver vi tänka till.

Ett jobb att göra

Jag har inte alla nycklar som krävs för att låsa upp den här problematiken, men jag tror att det i grund och botten handlar om synen på begreppet tävling. Att säga att man vill tävla och vinna ska vara något positivt.

Vi måste våga prata om tävlingen.

Och här finns det ett jobb att göra.

Så nu stärker vi organisationen i svensk hockey. När Christer Plars anställdes som förbundets generalsekreterare gjorde vi också klart att en av hans uppgifter är att stärka den sportsliga organisationen. Det handlar om sportslig utveckling kopplad till prestation. Christer har nu anställt Mike Helber som strategisk sportchef, och det känns som en mycket bra rekrytering.

I den rollen kommer Mike att ha uppdraget att driva frågorna med siktet inställt på att vi ska vara bäst i världen. Det är frågor över hela spektrat: NIU-gymnasierna (Nationellt godkänd idrottsutbildning), hur tävlar vi på J18- och J20-nivå, antalet utländska spelare på olika nivåer… det finns många olika delar i detta.

Mike har en gedigen bakgrund med flera olika roller i hockeyn. Han är rotad i sporten och har den profil som vi behöver. Mike har också erfarenhet från arbete i en ledande roll utanför hockeyn, en bra egenskap att ha med sig in i hockeysfären. Jag ser fram emot Mikes arbete tillsammans med våra kommittéer, regioner, distrikt och ligor. Mike ska initiera ett jobb som svensk hockey ska ta sig an tillsammans: det är då vi är som starkast.

Tjejerna kan vara stolta

Till slut: det blev en fjärdeplats i J18-VM för tjejer, efter två knappa förluster i semifinalen mot USA och i bronsmatchen mot Tjeckien. Det var nära både final och medalj men även om tjejerna inte nådde ända fram så kan de vara stolta. Och vi ska glädjas år det de gjorde: damhockeyn är på stark frammarsch i Sverige. Jag har tidigare i mina krönikor berättat att vi förra året gick över 10 000 licensierade spelare på damsidan. Det vi såg nu är i hög grad en produkt av den starka utvecklingen.

Nu tar vi nya tag. Vi har en supervår framför oss med 4 Nations Face-Off med NHL-spelare från Sverige, Finland, Kanada och USA i Montreal och Boston den 12-20 februari. Vi ser fram emot Damkronornas OS-kval och Beijer Hockey Games som spelas i Gävle respektive Avicii Arena den 6-9 februari och damernas VM i Tjeckien den 9-20 april. Allt innan säsongen avslutas med VM i Stockholm och Herning i Danmark den 9-25 maj.

Så hjärtligt välkomna till det fullmatade och spännande hockeyåret 2025.