Anders Larsson: Anläggnings-frågan får inte hamna i skuggan

Det var väl inte oväntat att de ekonomiska frågor som dykt upp i rubrikerna den senaste tiden, också blev en fråga på den konferens för ordförandena i elitklubbarna, ligorna och distrikten - en konferens där vi också hade nöjet att ha IIHF:s president Luc Tardif som gäst - som vi genomförde nyligen. En av punkterna på konferensen handlade om licensreglerna och att vi behöver dem, det har den senaste tidens händelser visat med all icke önskvärd tydlighet.

Ordning och reda i klubbarnas ekonomi är fortsatt A och O för svensk ishockey: vi pratar nu om fem procent av intäkterna i eget kapital för SHL, SDHL och Hockeyallsvenskan, och positivt eget kapital, en krona räcker, för Hockeyettan. Vi ser att vårt system är bra och robust, men vi ser också olika sätt att ta sig runt systemet. Det är också något vi tittar på. Besluten i den här frågan fattas på förbundets stämma i juni.

Men det finns även andra frågor att arbeta med, problem som är ständigt pågående och som vi arbetar med varje dag. Jag tänker givetvis på anläggningsfrågan.

Det är verkligen ingen ny problematik i svensk hockey. Helge Berglund var en av mina företrädare på posten som ordförande i förbundet. Helge ledde förbundet mellan 1948 och 1973. Så jag skrattade lite när jag nyligen läste en gammal Hockeybok, den som tidigare gavs ut i fysisk form varje år, och hittade en krönika av Helge från slutet av 1950-talet där han konstaterade att anläggningsfrågan var viktig för hockeyns framtid.

Helge hade så rätt.

Anläggningsfrågan var viktig. Och är viktig.

Just nu faktiskt viktigare än någonsin, eftersom vi växt så mycket på tjejsidan; vi noterade redan för ett halvår sedan att vi gått över 10 000 licensierade spelade på flick- och damsidan. Vi vet att allt fler tjejer är på väg in i hockeyn, och det gör anläggningsfrågan än mer viktig. Det handlar om hela anläggningar, isytor, omklädningsrum… allt som hör till en anläggning för ishockey.

Inte en torr utan särskilt viktig fråga

Anläggningsfrågorna kan verka torra och tråkiga i jämförelse med de ekonomiska rubriker i kollossalformat som präglat bilden av hockeyn den senaste tiden. Men för oss som varje dag arbetar med att göra hockeyn bättre, mer utvecklande, inbjudande och tillgänglig, är anläggningsfrågan inte det minsta torr och tråkig. Tvärtom: den är i högsta grad levande eftersom den handlar om villkoren både idag och i framtiden för vår idrott.

Häromdagen var jag med på Riksidrottsförbundets anläggningskonferens under ledning av RF:s ordförande Anna Iwarsson. Jag satt själv i en arbetsgrupp med issporter som bandy, curling, hockey och konståkning, och vi kunde konstatera att villkoren för våra idrotter förändras: klimatförändringarna gör till exempel att spontanidrott om vintrarna blir allt svårare. En verklighet och ett faktum som aktualiserar behovet att riktiga ishallar.

Idag har vi 373 ishallar i Sverige. Tyvärr är inte alla placerade där man kunde önska: det finns hallar i inlandet där beläggningen är långt ifrån kapaciteten och det finns hallar i storstäderna och längs kusten som inte räcker till för alla som vill in.

Här är det viktigt att vi inom hockeyn klarar att hålla två puckar i luften samtidigt: att behålla de hallar vi har och att samtidigt arbeta för nya hallar. Det handlar de facto om svensk ishockeys möjligheter att utvecklas.

Det här arbetet inleddes på mer organiserad nivå 2015 och fortsätter idag under ledning av Michael Persson som är ledamot av förbundets styrelse för region Norr och av Simon Stigenberg som är heltidsanställd som anläggningsansvarig på förbundet. Simon sitter också i det internationella förbundets anläggningskommitté där man dryftar teknik- och expertisfrågor. Mikael sitter med i RF:s anläggningsråd och leder samordningen för alla issporter. I Micke och Simon har vi folk på de plattformar som är viktiga för utbyggnaden av nya anläggningar.

Sedan omtaget i anläggningsarbetet 2015 har det tillkommit 25 hallar; de flesta nya och andra som ombyggda och upprustade gamla hallar. Det är bra. Men behoven är större än så. Så om jag fick drömma en smula om hur många hallar vi behöver… ja, jämför man per capita med Finland, vår stora och kära hockeykonkurrent här uppe i norra Europa, så skulle vi behöva ytterligare 90 hallar för att komma upp på samma nivå.

Det säger det mesta, tycker jag.

Men samtidigt är allt det ovanstående bara en del av den rätt komplicerade anläggningsproblematiken. Många av ishallarna i Sverige byggdes på 60-, 70- och 1980-talen med helt andra metoder än de vi använder idag. Det gäller till exempel energilösningarna och den i en ishall så viktiga frågan om att lägga is. Här handlar det om ekonomi: för en kommun är det en jätteinvestering att bygga och driva en ny ishall. Men i en modern hall, byggd idag, är energiförbrukningen halverad jämfört med de gamla hallarna. Uttryckt i kyl-tekniska termer så kan det handla om att gå från 800 000 kilowattimmar till 400 000. Man behöver inte vara matematiker på toppnivå för att inse att det handlar om stora pengar och om enorma ekonomiska besparingar här.

Och just där kan ishockeyförbundet och den svenska hockeyrörelsen spela en stor roll: vi kan gå före och hjälpa till med expertis, med goda exempel och med att ta fram olika lösningar och försöka påverka kommunerna.

Handlar om föreningars möjlighet att utvecklas

Vi öppnar också för kompletterande lösningar i ägarfrågan. Idag är de flesta hallarna kommunägda med undantagen där en klubb äger sin hall. I förbundet har vi länge haft linjen att det är viktigt med kommunägda arenor för att få ner taxorna för alla de i första hand barn och ungdomar som ska spela, eller bara leka hockey på isen och ta de första skären in i vår verksamhet. För oss är det fortfarande jätteviktigt att vi behåller de låga taxorna, men vi är inte blinda, vi ser att det är tufft i kommun-Sverige. Det öppnar vägen för privata lösningar och samarbetet med privata aktörer om att bygga och äga hallarna - så länge kommunerna är med i samarbetet och garanterar låga taxor - har kommit långt på sina håll.

Det här bygger på ett långsiktigt partnerskap mellan den privata entreprenören och kommunen. Det skulle öppna för nya ishallar på många platser med en lösning där kommunen betalar för driften, men slipper investeringen för själva anläggningen, en investering på kanske uppemot 100 miljoner kronor. Jag tycker det är en bra väg framåt för att utveckla hockey-Sverige i en tid där kommun-Sverige går på knäna.

Det är naturligtvis kommunerna som tar besluten om nya anläggningar, men för vår del handlar det ju i första hand om att göra det vi kan för den lokala hockeyklubbens möjligheter att utvecklas. Det är alla de föreningarna - små som stora - runt om i landet som är vårt fokus.