Anders Larsson: Utredningstankar i kvalfyllda finaltider

Vi är inne på upploppet av ett hockeyår som sett både SHL och Hockeyallsvenskan slå nya publikrekord. Ett år där vi också kunnat gratulera Luleå/MSSK till en ny SM-titel för damer och där vi just nu upplever en spännande SHL-final mellan Växjö och Skellefteå och en minst lika spännande allsvensk final mellan Modo och Djurgården.

Men verksamheten i Hockeysverige tar inte slut när de matcherna är över. Nu ser vi framåt, och närmast på agendan ligger en serieutredning för damhockeyn i Sverige.

Det är mer än dags för den.

Svenska Ishockeyförbundets styrelse föreslår förbundets stämma (förbundsmötet) i juni 2023 att tillsätta en serieutredning för svensk damishockey, både regionalt och nationellt, för att säkra damhockeyns kvalitet och status i framtiden. Utredningens resultat ska läggas fram inför förbundets ordförandekonferens hösten 2024 och därefter gå ut på remiss i Hockeysverige.

Besluten om några eventuellt större förändringar fattas av medlemmarna vid förbundsmötet 2025.

Svensk damhockey är på stark frammarsch. Jag tycker att det är kul att kunna notera att allt fler föreningar som varit och är framgångsrika och livskraftiga på herrsidan inser damhockeyns betydelse för sportens framtid, och tar upp den på programmet – kanske kan man kalla den utveckling herr- och damishockeyn står för tillsammans för sam-ishockey…

Den som ser tillbaka på damhockeyn i Sverige ser en stark och snabb utveckling: de första SM-tecknen delades ut till Nacka 1988, 2006 tog Damkronorna silver i OS i Turin. Riksserien bildades 2008 efter ett strategiskt beslut där svensk ishockey slog fast att spelarna huvudsakligen skulle utbildas i föreningsmiljön i stället för i landslaget som nästan bedrivits som ett klubblag.

Alla förstod att det kortsiktigt skulle leda till sämre placeringar internationellt, men på längre sikt bära frukt även internationellt genom en bredare bas i Sverige.

En nationell damtemautredning kom 2010. Ett punktprogram togs fram där Tre Kronors Hockeyskola för flickor var en viktig del; den har också blivit en stor framgång. 2016 bytte Riksserien namn till SDHL när ligaorganisationen med samma namn bildades och allt fler herrklubbar bildade damsektioner. Vi ser nu hur Frölunda tagit steget upp i SDHL till nästa säsong.

Jag vågar påstå att SDHL idag är världens bästa damliga.

På landslagssidan har Damkronorna inlett en klättring: åttonde plats i OS 2022, sjunde plats i VM 2022 och nu en sjätte plats i VM 2023. Och jag kan garantera att det inte bara var jag som med förtjusning och beundran följde våra unga hockeytjejers väg till silvermedaljerna i U18-VM i Östersund nyligen.

Tillsammans med Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) genomför vi nu också projektet Olympisk offensiv med sikte på medaljer i OS 2026 och 2030. Vi är också inne i en bredare dam- och flicksatsning 2030.

Men ingen värld, inte ens hockeyvärlden, är så bra att den inte kan göras bättre. Det finns många frågor kring damhockeyn, och många problem att lösa: hur ska vi göra för att få upp andelen svenska spelare i SDHL – idag består vissa lag av en majoritet av importerade spelare och här behövs en förändring. Hur ska vi agera om de långvariga diskussionerna om en professionell damliga i Nordamerika blir verklighet? Hur handskas vi med de uppenbart ojämna siffror vi får om vi bryter ner damhockeyns verklighet idag?

Vi har 1 728 spelare i åldrarna 13 till 16 år, fördelade på 39 lag. Vi har 697 spelare i klasserna U17-U20 (juniorer) fördelade på nio lag. Och vi har 764 seniorspelare (U21 och uppåt) fördelade på 63 lag. Till det ska läggas ”rekreationshockeyn” med 468 spelare fördelade på 24 lag.

Spelarna i åldrarna 13–16 år, det vill säga ungdomar, utgör 55 procent av alla damspelare. Men de har bara 35 procent av lagen. Spelarna under senioråldern utgör 76 procent av alla spelare, men de har bara 43 procent av lagen. Med det som bakgrund är det inte särskilt svårt att inse att det finns alldeles för få lag att spela i för den kommande generationen.

Det rimmar inte: vi fyller på med unga spelare, vi har en juniorstruktur på gång och det finns många seniorlag dit vi tar in utländska spelare. Många mycket unga tjejer spelar i seniorlag, och det är inte optimalt. Nu måste vi bygga ett system som kan möta det antal unga spelare vi får i Hockeysverige. Seriesystemet är inte bra nog, och måste anpassas bättre till verkligheten. Det är något den föreslagna serieutredningen ska titta på.

På herrsidan genomförde vi ju en serieutredning som klubbades av förbundsmötet 2019. Den fokuserade främst på upp- och nedflyttningen i seriesystemet, det syre som skapar den kval-spänning vi upplever nu. Det är ju ingen hemlighet att min resa i ishockeyn började i Brynäs; det var där jag först kom i kontakt med hockeyn. Brynäs finns och har hela tiden funnits i mitt hjärta. Så jag vet hur systemet med kval, uppflyttning och degradering känns när det träffar på ett personligt plan.

För min del kan jag bara säga att det system vi har fyller sitt syfte även om det gjorde ont att se Brynäs falla ur: upp- och nedflyttning är både himmel och helvete i hockeyn, men också syret i seriesystemet, det som ger liv och glöd i matchlunken och varje poäng i den så oerhört viktig.

Hockeyn engagerar verkligen. Både på gott och ont.